Varje dag publicerar Husis en liten notis från 20 år sedan. Den 6e november 1989 intervjuades Jörn Donner med anledning av Svenska dagen. Han sa bland annat:
“En god finlandssvensk är en person som talar både svenska och finska. Bor man i Finland måste man behärska majoritetens språk, fastän man råkar vara en minoritetsrepresentant själv. Ju äldre jag blivit har jag ändå alltmer förstått modersmålets betydelse. Ett modersmål får man genom att läsa. Och läsa.”
Och man blir ju lite upprörd. För detta är en person som uppenbarligen inte har talat svenska på flera år. Det är lite så jag känner själv. Man har alltså inte möjlighet att tala sitt modersmål eftersom man bara umgås med finnar.
Och man undrar: vad är ett modersmål om det bara är nedskrivet?
Jag önskar att jag kunde tala svenska som mina mor- eller farföräldrar. Med en dialekt som var så tydlig att man kunde säga om jag var född i Hankmo eller Kvevlax. Men tyvärr så föddes jag i Sverige och miste en del av min finlandssvenska identitet.
Och däri ligger problemet. Mitt modersmål är inte det nedskrivna, anonyma svenska språket, men den nyanserade finlandssvenska, det som förändras när man går från by till by, från region till region.
Mitt språk är mitt folk. Det är någonting som syns och hörs – inte bara på papper.
***************
Såg just på Himlaliv och Patrik Hagman. En sak jag tyckte han sa bra var om språket i kyrkan. Hur vårt modersmål inte längre talas i församlingen.
Och det kanske stämmer. Vi är inte längre tvingade att lyssna på bibelverserna på latin men kanske har vi ändå gjort predikan obegriplig för den stora massan.
Har kyrkan sitt eget modersmål?
Kyrksvenska låter onekligen annorlunda. Fast det gör också tonårssvenskan.